retroida.blogg.se

Nu ska ni få höra min dag när jag gick hemifrån med ett underbart retroförkläde med fyrklöver på.

När jag vaknade imorse kände jag att det var en förklädesdag. Jag strök förklädet och min man fick hjälpa mig att göra en fin rosett i ryggen. Tidigare har jag haft linneförkläde där två eller tre knappar knäpps i ryggen men varför skulle man inte kunna ha ett vanligt förkläde som ett klädesplagg? Utan att behöva stå och baka eller städa i det? Min man var lite skeptiskt till att ha förkläde, föräldrarna kanske skulle tro att deras barn var kladdiga av sig och att jag därför hade förkläde... Vet inte om han var allvarlig där? Jag besämde mig för att vill jag ha förkläde som ett kläddesplagg så ska jag ha det och färgen samt mönstret gör mig glad!                         
Många arbetskollegor har skinit upp i ett leende idag när de har sett mig och mitt förkläde och vi har fått några komplemanger och några blickar. Ni skulle ha sett barnens ögon när de fick syn på mig och deras miner som blev till ett leende som i sin tur ledde till frågor om vad är det där? vad har du på dig? Den var gul! :) Varför har du den på dig? 

Det är ett förkläde och jag har den på mig för att jag tycker att den är fin.

Glad och stolt spatserade jag omkring på min förskola där jag jobbar i mitt förkläde. Efter lunch var jag påväg igenom korridorren och i min hand hade jag en Dymo (en sådan som skriver ut textremsor) Jag mötte en kollega som sa, det ser ut som du är anställd på Bauhaus och ska prismärka varor! Med ett skratt mötte jag den kommentaren och tänkte vilken fin klädsel den Bauhaus personalen har.

 

Tänk att vår klädsel kan skapa mer kommunikation med människor under en dag. Om jag hade tagit av mig förklädet hade jag haft ett par blåa jeans och en svart tröja. Då hade jag inte mötts av barnens frågor och av kollergornas leenden och inte heller av komiska kommentarer.

 

Tillsammans med förklädet kände jag mig stolt över dagen och det är viktigt att kunna vara sig själv och utgå ifrån vad man själv känner och inte utifrån vad andra ska tycka och tänka. Glad satte jag på mig skinnjackan över förklädet och lämnade förskolan för att ta mig till parkeringen där bilen stod och väntade på hemfärd.

På parkeringen stod en bil med motorn igång och jag skyndade mig förbi den så att den kunde åka. Samtidigt hör jag, Ursäkta! Ursäkta! Du glömde förklädet! 

Snabbt svarade jag, Nej Nej jag ska ha det på mig! Och gick fort till min bil. Jag hörde mannen säga ok förlåt.

Jag satte mig i bilen och det kom först en djup suck och jag tänkte hände de där? Och sen skrattade jag inombords vill jag lova för i det stora hela så kändes det himla komiskt.

Har skrattat åt den här berättelsen två gånger nu ikväll när jag berättat den för min man och för min mor.

 

Jag vill tacka förklädet för idag, jäklar vad vackra vi var tillsammans och vi behövde inte städa eller baka utan bara utstråla glädje och vem vet kanske en ny trend också? ;)